Betongens historia är verkligen inte grå. Tvärtom. I många hundra år låg dess hemligheter fördolda för världen, ända tills de återupptäcktes i ett schweisiskt kloster på 1400-talet.

Men betongens historia tror man dock ska ha börjat med etruskerna. Det forntida folket, som levde i delar av dagens Italien, ska ha använt ett betongliknande material tillverkat av kalk. Och iöjligen inspirerande av dem började romarna använda en liknande blandning i sina byggnadsverk. Till exempel krossat tegel och aska från vulkanen Pozzuli utanför Neapel. Faktum är att betongskapelser från romartiden står kvar än idag. Till exempel Pantheon i Rom som har en betongkupol på 45 i diameter.

Efter Romarrikets fall föll dock kunskapen och hantverket under lång tid i glömska. Det verkade nästan som att betongkunskapen skulle gå förlorad för evigt – om det inte vore för en viss romersk arkitekt. Mannen vid namn Vitruvius hade nämligen beskrivit den antika betongen i en bok med titeln ”Tio böcker om arkitektur”. Och det var denna bok som hittades i det schweiziska klostret 1414.

Det stora genombrottet för betongen kom dock några hundra år senare. Tekniken blev populär i den gamla romerska utposten Storbritannien på 1700-talet efter att arkitekten John Smeaton uppförde en fyr i Eddystone vid Engelska kanalen. Men ett annat genombrott kom också 1824 när en annan engelsman, Joseph Aspdin, fick
patent på en ny och förfinad variant på cement – en av råvarorna som används för att tillverka betong.